Hade precis tänkt sätta mig och skriva ett depp-inlägg om hur mycket skit det finns i världen. Och då speciellt i mit liv just nu... Men då kollade jag efter kommentarer här på bloggen. Och älskade lilla J hade skrivit "Och jag behöver dig så som tåget behöver sitt lok..."


Varför ska jag sitta här och klaga över det jag inte har? Så jävla otacksam och bortskämd. Jag borde vara glad för det jag har istället. Inser också att detta är lite konstigt att jag sitter och skäller på mig själv. Jag vet att jag borde vara tacksam. Jag har de bästa vännerna som finns, vänskap som varar livet ut. En stöttande familj. Och vad jag dessutom har (som många andra i världen inte har) är den ekonomiska tryggheten att jag har ett hem. Men trots att jag har så mycket mer än många andra så kan jag inte låta bli att tänka på dem som har ännu mer än mig.


Avundsjuka. Vår generations största sjukdom? På delad plats med svartsjuka, svält, bristande moral, AIDS, lathet och cancer...


Jag ska sluta gnälla över vad jag inte har och istället bli tacksam för det jag har. Man vet aldrig när det tar slut och jag vill att alla i mitt liv ska veta att jag är tacksamma över att ha dem. 

Nu blev det visst lite depp känsla över detta inlägget ändå. Men ibland måste man bara skriva av sina tankar precis som de är, utan fina omskrivningar för att få allt att låta bra. Allt är inte bra alltid och för mig är det en sån dag just idag. Jag saknar min mamma, mina systarar och framför allt farfar. Livet känns ine riktigt rättvist alla gånger...