Eller jo. Jag har pratat med rektorn och löst lite saker så nu har jag ingen ångest alls när det kommer till skolan. Kan till och med våga mig på att säga att det går bra för en gångs skull.

   Pappa och jag pratade nyss om Spanien (min och Lollos plan att plugga där efter studenten). Känns som att jag kanske äntligen vågar ta på drömmen nu. Kanske inom räckhåll... Lägenhet och skola är allt ordnat, bara pengarna som fattas. Haha kanske låter lite konstigt då det är den avgörande biten. Men skulle egentligen haft pengar till det men pga lite strul så kommer jag antagligen inte att få dem. Men eventuellt (stort eventuellt :S) så kanske jag kan fixa ett lån eller få låna utav papi så länge. Hoppas verkligen det. Att få åka till Spanien är det enda jag ser fram emot just nu. För första gången har jag något jag verkligen vill göra efter studenten. 

   Annars så är mina tankar fulla med kärlek för stunden. Eller ja stunden och stunden. Tänkt mycket på det hela helgen, kanske till och med i någon vecka eller så. Frågan är om det verkligen är värt det? Att vara kär och ha den där speciella personen är en underbar känsla. Och hur mycket jag än vill ha honom just nu så vet jag att det har en tidsbegränsning. Hoppas ju på detta med Spanien och då åker jag i mitten av juni. Skulle inte ens vara 5 månader. Så är det värt det? Smärtan av att lämna honom hemma för att åka till andra sidan denna kontinenten... Är den värd det roliga vi skulle ha nu?

   Jag vet verkligen inte. Och tror inte heller att svaret är logiskt så hjälper nog inte att jag tänker så mycket på det. Däremot vet jag att jag är svag när det kommer till sånt här och jag kommer inte att kunna hålla mig ifrån att träffa honom. Mina känslor säger "ha kul så länge det varar" medans mitt huvud säger "...det blir bara värre sen". Så vilken sida ska få rätt? Det kan nog bara tiden utvisa.

   Men för tillfället sitter jag och drömmer mig bort till den Spanska kustens solnedgång på min och Lollos balkong <3