Finns egentligen inte så mycket att säga. Har simmat runt som i en dimma nu i en vecka. Att idag var första skoldagen kändes lite som ett uppvaknande. Men jag och Jonna har haft en mysdag i alla fall. Det har vi alltid när vi är själva i skolan av någon anledning. Slutade dock redan vid elva tiden och då blev det så att vi lullade runt i stan lite (som vanligt) och sen åkte vi ut på kaffe hos Malin. Bra tag sen jag träffade den lilla tösen.
   Min lilla Jonna har nog räddat livet på mig den senaste veckan. Har vart som fast klistrad i henne, följt med henne hem, till John, till jobbet (visserligen jobbade jag med till viss del), rubbet. Har vart ifrån henne i ca 2 timmar nu och känner redan lite saknad. Som att jag simmar utan flytväst och börjar få kramp. Tack för att du finns min lilla köttbulle. 




Jag och Jonna idag 


I övrigt känns livet fortfarande surrealistiskt. Som att jag inte riktigt hör hemma i denna världen utan bara drömmer allt. Svårt att skilja på vad jag verkligen tycker/tänker och vad jag borde tycka/tänka. Låter kanske lite förvirrande men trots allt min blogg så jag får flumma loss om jag så vill.


Saknar att bara få vara dig nära. Vet att jag inte är den jag borde för dig, den du förtjänar. Men jag älskar dig för den du är för mig...